Vandringsbeteende

Så överlever laxen den långa vandringen

Under lekvandringen genomgår laxens beteende stora förändringar. Laxen upphör nämligen att äta när den påbörjar sin vandring uppför födelseälven. Vissa menar att även dess matsmältningsorgan tillbakabildas, så även i viss mån tänderna. Den viktigaste orsaken till detta fenomen är att laxen vid hård ansträngning uppnår extremt höga halter av mjölksyra om den har föda i magsäcken. Under vandringen uppför älven sätts laxarna på enorma kraftprov, de måste passera strida forsar och ibland även höga fall för att komma till födelseplatsen. Eftersom laxen nu inte behöver smälta nyfångad föda når den inte en dödligt hög halt av mjölksyra, nödvändig energi hämtas istället från fettlagret. Laxens muskulatur domineras också av röda muskelfibrer, som är anpassade för uthålligt arbete.

Varför hugger laxen på fiskarens bete?

Eftersom laxen helt avstår från att äta under sin vandring i älven blir den en svår motståndare för sportfiskaren. Men varför hugger då laxen på drag, flugor och olika beten? Förklaringen är inte enkel. Laxen tar inte betet för matens skull utan för att den blir irriterad. En fluga eller liknande som kommer alltför nära kan resultera i en huggreflex. Ofta backar laxen eller glider undan men fortsätter betet att irritera kan laxen attackera.

Men varför kan laxen ibland hugga på enbart ett speciellt bete när samma bete lite senare inte alls fungerar. Sådana problem brottas sportfiskare med dagligen. Är det för att ett visst bete irriterar laxen mer än ett annat? Men varför bara under en viss tidsperiod? Finns det något samband med färg och form på betet, tid på dagen, tid på året, väder, vattenstånd och strömstyrka? Här finns det nog lika många teorier som fiskare och ingen vet riktigt säkert vad som utlöser huggreflexen hos laxen. Kanske är det ett medfött beteende som sker helt slumpartat, vem vet? Här finns mycket att forska om för framtiden och kanske har vi framträdande fakta redan inom några år.

Kampen om lekbottnarna

Ofta vandrar ett stort antal laxar samtidigt upp i älven, då blir det också konkurrens om de bästa ståndplatserna. Idealiska platser såsom strömkanter och bakvatten blir fort ”överbefolkade”, mindre laxar blir bortkörda av större, som blir bortkörda av ännu större o.s.v. Eftersom detta pågår hela tiden kan laxen lätt bli irriterad, den kanske måste stå och jobba i strömmen för att inte åka nerströms och ödslar på så sätt dyrbar energi. Kommer det sedan en fluga eller liknade alldeles framför ögonen på laxen blir beteendet ofta reflexmässigt och laxen hugger. Ett vanligt fenomen med småfiskar är att de ofta har bitmärken i stjärtfenan. Här är det nästan alltid laxen som är boven, närgångna småfiskar jagas nämligen obevekligt iväg. Laxarna blir mer aggressiva och revirhävdande ju längre hösten fortskrider, i väntan på den annalkande leken.

Laxen är blank och i god form när den först vandrar upp i älven, men mot hösten övergår de till en brun lekdräkt, Hanlaxen utvecklar även en krokig underkäke, främst för att imponera på honorna. När leken väl kommer igång råder stor kalabalik i älven. Ofta är en laxhona uppvaktad av en större laxhanne, men mindre laxar försöker med alla medel komma åt att befrukta rommen. När den stora laxhannen jagar iväg en mindre lax kommer andra laxar fram i ett försök att sprida sina gener. Nu på senare år har man även kunnat bevisa att hanlaxungar redan är könsmogna som småfiskar. I och med detta råder det stor rivalitet mellan laxarna vilket leder till att en stor del av laxungarna dör under leken, p.g.a. de större laxhanarnas aggressiva beteende.

Detta ”naturliga urval” återfinns hos otaliga andra djurarter. Den största och starkaste hannen får para sig med honorna och detta är grundvillkoret för en arts överlevnad.

Mainstream-laxar...

Ett annat märkligt beteende hos laxarna har jag själv haft möjlighet att studera närmare. Mindre laxar som bara varit 1-2 år i havet vandrar ofta upp i älvarna stimvis. När de sedan stöter på en bro skyggar de för brons skugga. De avvaktar alltså en tid innan de slutligen vågar passera. Här kan det dock inträffa något märkligt. Om det dyker upp en större lax som passerar brons skugga simmar även smålaxarna över skuggan utan att tveka. Detta fenomen kan betraktas vid grunda älvpartier under soliga dagar från olika broar i laxförande älvar. Detta måste på något sätt vara ett inbyggt beteende hos laxen att liksom följa med strömmen och göra som andra laxar med större erfarenhet gör. Ett dylikt beteende torde helt klart generera större framgång och överlevnad för arten.

Källor:
Egna reflektioner

Text: Tobias Gramner

Klicka här för utskrift av sidan