Catch & Release
Kunskap, respekt och ansvarFör att rättfärdiga utövandet bör fisket efter lax främst ske i syfte att ibland ta upp en och annan matfisk. Förvisso är det väl befogat att släppa tillbaka en fångad lax, men renodlat så kallat no-kill fiske anser vi endast vara en synnerligen oansvarig och i viss mån dödlig lek med levande organismer. Lika naturligt ter det sig att rovfiske inte hör hemma i sportfiskesammanhang, eftersom det ur biologisk synpunkt är ett ohållbart och även moraliskt sett förkastligt sätt att bedriva sitt fiske på. De stora han- och honlaxarna är åtråvärda trofefiskar men man ska också komma ihåg att de är fåtaliga och bär på viktiga genetiska anlag som gjort dem till stora och starka överlevare. Om möjligt bör alltså dessa exemplar återutsättas så att de får en chans att fortplanta sig och sprida sina anlag vidare till kommande generationer laxar. Grilse och mindre lax passar i alla avseenden bättre som matfiskar. Nöj dig med ett begränsat uttag på 1-3 fiskar/år även om det i de flesta älvar är tillåtet att behålla en lax/dag. Om laxbeståndet är så pass svagt att det inte klarar av detta måttliga uttag är det bättre att helt enkelt låta bli att fiska efter laxen och istället rikta in sig på andra arter. Att återutsätta en vild lax handlar om kunskap, respekt och ansvar. Lär dig hur återutsättningen ska gå till för att minimera dödligheten, respektera laxen som en känslig organism berättigad sin plats i ekosystemet och ta ditt ansvar för att bevara de sista vilda laxstammarna. Alla sportfiskare måste då och då återutsätta en fångad lax. Det kan bero på att fisken inte uppfyller minimimåttet eller att en lekfärgad lax fångas av misstag under höstens havsöringsfiske. Det kan också vara så att du fångar en stor honlax och snabbt kommer till insikt att den nog gör större nytta på lekbottnarna än i stekpannan. Men oavsett varför du väljer att återutsätta en fisk gör du klokt i att ta dig tid att läsa denna artikel. Om inte annat så för fiskens bästa. Fiskens anpassning till vattnetFör det första är fisken uteslutande anpassad till ett i det närmaste viktlöst tillstånd nere i vattnet. Skelettet är förhållandevis bräckligt och till skillnad från exempelvis däggdjuren är fiskens revben inte sammanvuxna till ett bröstben, vars uppgift normalt är att skydda känsliga inre organ mot yttre påverkan. Om fisken lyfts upp ur vattnet utsätts dess kropp, på grund av tyngdkraften och frånvaron av vattnets bärverkan, för ett väsentligt större tryck än den är anpassad för. Punktbelastningen från fiskarens händer kan då bli så stor att vitala organ i fiskens bukparti riskerar att komma i kläm och i värsta fall krossas. Följderna blir inre blödningar, obrukbara organ och en långsam död. Som fiskare ska man därför om möjligt låta bli att lyfta upp fisken ur vattnet och aldrig dra upp den på land när kroken ska lossas.
Fiskens känsliga slemskiktAlla fiskar avsöndrar från överhuden ett slem som skyddar mot bakterier och parasiter. Tjockleken på detta slemskikt varierar hos laxen beroende på salthalten i vattnet; En lax som just vandrat upp från havet har ett mycket tunnt slemskikt medan en lax som stått längre tid i älven utvecklat ett tjockare slemskikt. För att inte skada slemskiktet är det viktigt att aldrig ta i fisken med torra händer och om håv används se till att håvnätet är finmaskigt, knutlöst och genomblött. Det bästa sättet att minimera risken för skador är att ha så liten direktkontakt med fisken som möjligt. Använd peang för att lossa kroken och lyft som sagt inte upp den ur vattnet i onödan. Rör aldrig fiskens gälar!Fiskens gälar består av röda blodkroppar täckta av ett tunnt lager celler. Konstruktionen medger att vattnets syre genom diffusion kan upptas direkt av blodet. Nackdelen är att gälarna blir oerhört känsliga för yttre påverkan, minsta beröring kan orsaka en kraftig och livshotande blödning. Därför sitter gälarna skyddade bakom fiskens gällock. Vid landning och kroklossning ska man alltid undvika att komma i kontakt med gälarna. Risken för mjölksyraförgiftningFiskar är växelvarma djur, vilket kortfattat innebär att deras kroppstemperatur styrs av omgivningens temperatur. Fisken anpassar sin aktivitet och ämnesomsättning efter rådande vattentemperatur. Ökad vattentemperatur kräver högre ämnesomsättning och fisken förbrukar också mer syre. Men när vattnets temperatur ökar minskar samtidigt mängden tillgängligt syre för fisken. Når vattnet en temperatur på omkring 16 grader, den övre gränsen för laxartade fiskar, tvingas fisken minska sitt födointag och aktivitet för att få syret att räcka till. En muskel som tvingas arbeta utan att få tillräcklig med syre börjar producera mjölksyra, vilket ökar surhetsgraden i muskeln och hämmar dess arbetsförmåga. Allför stora mängder mjölksyra, så kallat mjölksyraförgiftning, leder till döden. Vid höga vattentemperaturer kan en lax som drillats fortsätta producera mjölksyra flera timmar efter att den återutsatts och slutligen dö av mjölksyraförgifning, trots att den i fiskarens ögon verkade återhämta sig bra efter drillningen. En större fisk behöver längre tid för återhämtning än en mindre. För fiskaren gäller det att drilla fisken så snabbt som möjligt, ge den tillräckligt med tid att återhämta sig och att helst låta bli att fiska när vattentemperaturen ligger över 18 grader. 10 viktiga saker att tänka påNedan följer en kort lista med 10 råd och anvisningar för dig som har för avsikt att släppa tillbaka fisken: Källor: Text: Johan Nysjö |
