BiotopförändringarSkogsbruketEn älv och dess omgivande natur är delaktiga i ett invecklat samspel - ekosystemet. Detta kan dock lätt rubbas. Förr utgjorde älvarna en viktigt del av skogsbruket, då timmer flottades över stora sträckor till låg kostnad och rimlig tidsåtgång. Det krävdes dock att älvarna först rensades från stora hinder för att inte framkomligheten skulle bli lidande, något som kunde ske med utgrävningar och/eller dynamit. Och timmret kom fram, men många av älvarnas naturliga hinder och skydd förstördes, vilket försvårade livet för många fiskarter. Idag förekommer inte längre någon flottning, men många älvar har fortfarnade inte återställts. Det tar tid och kostar en hel del pengar, så alla frågetecknen kring vilka älvar som ska prioriteras gör att återställningen på många håll går segt. Avverkning i närheten av älvarna minskar den filtrering av sediment och tungmetaller som vegetationen kan bidra med. Vissa partier i älvarna riskerar att växa igen, vilket naturligtvis inte är bra. Små vattendrag är känsligare än stora, men i kombination med jordbruk och övergödning kan grusbottnar växa igen oavsett älvens storlek, något som omöjliggör för harr, öring och lax att lägga sin rom där. VattenkraftenVattenkraftsutbyggnaden har inneburit arbetstillfällen för hundratals människor och tryggat en stor del av såväl industrins som samhällets behov av electricitet, men likväl kvarstår det faktum att ett pris har betalats. Om det är ett skäligt sådant beror helt på ur vilken vinkel man väljer att angripa frågeställningen ifrån. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv med industrins och tillväxtens bästa i åtanke så måste svaret definitivt bli ett "ja", vattenkraften är effektiv och ur vissa aspekter även miljövänlig. Men om man tänker i banor som "turism", "ekologi" och "en levande älvdal"? Då blir nog ändå svaret nekande, för vattenkraftsutbyggnaden har trots allt många baksidor. Vattenkraftsutbyggnad i större skala innefattar alltid en damm av något slag. Vattendraget dämms upp i syfte att skapa nivåskillnad för att kunna driva turbiner kopplade till generatorer, i vilka electricitet alstras. Vattenmagasinet på ena sidan fördämmningen bildar ett stort sjöliknande sel, där strömpartier blir sällsynta. Fiskar beroende av strömmande vatten för leken försvinner därför snabbt från magasinet, medan arter som gädda och abborre gynnas. Nedanför dammen blir vattendraget beroende av tillströmmningen av vatten från magasinet, vilket innebär att sträckor ibland kan vara i princip torrlagda, ibland översvämmade. Här kan fiskarter som lax och öring visserligen fortplanta sig, men då oftast under mycket osäkra förhållanden. Växt och fågellivet störs av nivåregleringarna, vilket innebär ständiga förändringar i utbyggda älvars ekosystem. Dammar utgör som sagt effektiva vandringshinder för lax och öring. På vissa håll kan laxtrappor hjälpa, men oftast innebär en damm en allt för stor förändring för fiskarna. Kraftbolagen försöker kompensera detta genom utsättningar av laxyngel, men det är svårt att få igång en naturlig reproduktion igen. Företag prioriterar av förklarliga skäl inte välgörenhet och ansvar framför vinst, vilket också håller utsättningarna på en miniminivå satt efter yrkesfiskarnas krav snarare än på ekologiskt hållbara grunder. Det allvarligaste konsekvensen av utsättningar av odlad fisk är att den odlade laxen hotar tränga undan och slå ut älvarnas inhemska bestånd. Med tanke på de allt för stora mängder lax som yrkesfiskare i haven och vid kusterna tar upp - vilket gör att de vilda laxbestånden minskar medan den odlade laxen produktion endast är beroende av hur stora utsättningar som görs - så blir alltså kompensationen som helhet endast ett sätt att kringgå det egentliga ansvaret och trygga yrkesfiskarnas sysselsättning. Någon ekologisk välgärning görs så att säga endast på papperet, om ens där... Fiskodlingar innebär dessutom vissa risker till spridning av parasiter och sjukdommar, vilkas skadeverkningar kan bli allt från försumbara till katastrofala om de kommer ut i älvarna. Att Sveriges sista orörda älvar kommer att förbli outbyggda är långt ifrån säkert, vilket tydligt framgått för de som hängt med i debatten som förts kring Sveriges energipolitik. Viljan hos folk att bli av med kärnkraften är stor, men om detta realiseras så kvarstår fortfarande ett energibehov. Att importera mer av den smutsiga men billiga el som andra länders kol- och oljekraftverk producerar skulle även kortsiktigt vara värre än att behålla kärnkraften. Förutom att miljön och jordens oljereserver belastas hårdare, så drabbas även människors hälsa av de ökade utsläppen. Det hela vore ytterst inkonsekvent, då man väljer en garanterad miljöförstöring istället för den potentiella men ändå osannolika fara som kärnkraften utgör. Tydligen har många insett det här, och då en minskad elkonsumtion för de flesta är något orealistiskt, så måste alternativa sätt att trygga behovet skapas. Dessa alternativ är många, fast få kan ersätta kärnkraften och de som har tillräcklig kapacitet används fortfarande bara experimentellt eller i liten skala. Vindkraft och solceller kanske kan täcka en del, men det är egentligen bara vattenkraften som idag kan skapa de energimängder som behövs. Många vet för lite om de ingrepp i miljön som en vattenkraftsutbyggnad innebär, medan andra endast ser det som lokal och därför acceptabel miljöförstöring. En vattenkraftsutbyggnad utgör dock ett så stort ingrepp i naturen att många effekter ännu inte visat sig, men de effekter som faktiskt gått att överblicka talar ett tydligt språk. De älvar som ännu inte är utbyggda är inte många, men av hänsyn till ortsbefolkningen och till laxen bör de också förbli sådana. Gruvnäringen8 September år 2000 brast Bolidens Aitikdamm och stora volymer slamm rann ut i bl.a. Kalixälven. Effekterna blev inte lika förödande som 1998, då Bolidens damm i Spanien brast och förstörde stora delar av naturparken Coto de Doñana, men efftersom stora mängdwer gifter och tungmetaller kom ut i älvsystemet så kan det dröja innan effekterna visar sig. I likhet med den katastrofen har dock företaget inte varit så förtjust i att bidra till sanering eller ens ta på sig skulden, varför den här typen av olyckor blir mycket svåra att klara upp. Älvarna och dess biflöden måste rensas från slamm, grusbottnarna spolas rena och framför allt måste säkerheten kring dammarna ökas. Allt det här kostar pengar, något som ett företag som Boliden säkerligen har råd med men som man dock väljer att försöka undslippa genom förhalingar och bortförklaringar. De slammdammar gruvbolagen uppför kan inte göras säkra nog. Varför många väljer den snabba men definitivt osäkrare vägen med provisoriska lösningar och bristande rutiner är lätt att förstå då det kortsiktigt blir billigare, men det är och förblir definitivt oansvarigt. Om det bara hade funnits tungmetaller i sedimenten från dammarna hade det funnits mariginaler som tillåter ett vistt läckage. En generation fiskar kan ta skada och metallerna anrikas i näringskedjan, men en framtida återhämtning för älven är fortfarande möjlig. Nu är det emellertid så att såväl cyanid som oljerester påträffas i sedimenten, i tillräckliga halter för att orsaka direkt skada på växt- och djurlivet i älvarna, eller - som i fallet med Coto de Doñana - ta död på alla utom de mest tåliga organismer som lever i älven. Sådana skador kan inte repareras. Källor: Text: Fredrik Nysjö |