Laxen och älvdalssamhälletLaxfisket var tidigt ekonomiskt viktigt och beskattades redan från medeltiden av kyrkan och staten. Anspråket till laxfiskerätten berodde givetvis på de stora inkomster som laxfisket inbringade. De till staten tillhörande laxfiskerättigheterna var kungens så kallade regalrätt. Man beskattade alltså laxfisket eller arrenderade ut laxfiskerättigheterna till fiskare. Älvfiskets betydelseLaxfisket har haft en enormt stor betydelse i bl.a. Luleälven. Där kan man spåra laxens betydelse för älvdalens ekonomi ända tillbaka till år 1327, då befolkningen redan vid denna tidpunkt bedrev ett organiserat fiske efter lax. Bara fisket på den så kallade Laxholmen inbringade så stora inkomster att man på 1400-talet bl.a. finansierade byggnationen av Uppsala universitet och Gammelstads kyrka från dessa intäkter. Kronofisket i Laxholmen donerades senare till Luleå stad vid dess grundläggning som köpstad år 1621. I slutet av 1800-talet var laxfisket ännu så lönsamt att det representerade hela 80 % av Lulestads inkomster. Luleälven är tyvärr idag bara en skugga av sitt forna jag. Älven är sedan 1960-talet utbyggd med vattenkraft och är idag Sveriges största producent av vattenkraftsbaserad energi. Fångstmetoder som användesFångstmetoderna har varierat genom årens lopp. Strömstyrkan, årstiden och själva laxtillgången hade stor betydelse för vilka fångstmetoder som användes. Under laxens lekvandring fångades den effektivas i nät och så kallade ”karsinapator”. Dessa pator var skickligt utbyggda fällor vilka ledde in laxen genom häckar och portar som laxen inte kunde hitta tillbaka igenom. Laxarna samlades i stora fångstbassänger där de enkelt håvades eller ljustrades upp. Dessa fällor var dödligt effektiva och kunde ibland sträcka sig hundratals meter längs efter älven. Fiske med ljuster var också en vanlig men ineffektiv metod. Ljustring innebar att man i skydd av mörkret ”smög” sig på laxen. Genom att en person styrde båten och en annan stod i fören med eld eller lampa som lyste upp älvbottnen kunde man spetsa laxen med ett så kallat ljuster. Detta skedde dock inte i någon större utsträckning utan endast för ”husbehovsfiske”. En annan lite ovanligare fångstmetod var vrakryssjor. I dessa ryssjor samlades de utmattade och utlekta laxarna in då de sveptes med av strömmen på väg ner mot havet. Dessa så kallade vraklaxar var en eftersäsongsprodukt med lägre kvalitet. Flottningens negativa följderTimmerflottningen startade på allvar i slutet av 1800-talet och decimerade antalet pator och fångstredskap i älvarna. Anordningarna som byggdes för att underlätta flottningen, stenkistor och liknande, påverkade dock laxen negativt. När flottningen upphörde vidtogs ett omfattande arbete för att återställa älvarna till deras ursprungliga skick, men då hade också det goda laxfisket definitivt stagnerat. Lax på tallriken sju dagar i veckanUnder 1800-talet och början av 1900-talet var det vanligt att anställa drängar och pigor på många gårdar. Under riktigt bra laxår var laxen så pass lättfångad och billig att den utgjorde basfödan för stora delar av befolkningen längs älvarna. Detta innebar att laxen förekom mer än rikligt på matsedeln. Pigor och Drängar kunde som en följd av detta skriva kontrakt med sin arbetsgivare att de skulle slippa äta lax alla sju dagar i veckan... Laxen idagLaxen har alltid varit en viktig del av födan i stora delar av Norrbotten, speciellt under perioder av dåliga skördeår och krig. Man fiskade helt enkelt för att få ”mat på bordet” och det var därför väldigt viktigt att uppnå ett bra resultat. Eftersom det var fångsten som räknades bedrevs fisket nästan uteslutande med nät och olika fällor. Ideologin om att fiska för att fylla frysen har som tur är stagnerat och majoriteten av fiskarna idag fiskar inte för själva "köttets" skull utan för fiskeupplevelsen i sin helhet. Idag råder även totalförbud i alla älvar att bedriva fiska efter lax med nät och andra fasta redskap. Källor: Text: Tobias Gramner |